Domare bok
Domarboken (förkortat Dom) är en bok i judendomens Neviim ("profeterna") och kristendomens Gamla Testamente. Boken har fått sitt namn av att den sammanfattar den period i Israels historia efter Josuas död då landet styrdes av så kallade domare.
Hallå där! Domaren som skrev en egen bok
Den siste domaren som nämns i boken är Simson. Inledning Christian Diesen är docent i processrätt i Stockholm och har bevisprövning i brottmål som specialitet. Denna inriktning präglar boken, och det passar bra eftersom bevisprövningen i komplicerade brottmål ställer allt högre krav på nämndemännen och lekmannadomare i andra system än vårt. Boken har ett nästan schizofrent omslag med vissa bokstäver upp och ned symboliskt för ämnet?
Simpson som också nämns i förordet. Denna något tillspetsade entré i ämnet är väl orsaken till att Diesen då projektet blev känt märkte att frågan om nämndemän är kontroversiell och att journalisterna valde att vinkla hans undersökning som ett angrepp på nämndemännen.
En rådmans liv : skolpojke, officer, domare
Men Diesen framhåller att boken är en vetenskaplig studie, inte ett debattinlägg. Som han själv säger, vad man än anser om lekmännens vara eller inte vara torde det vara mycket svårt att avskaffa dem. Och när den tjocka boken till slut kommit långt från Simpson kan läsaren nog skönja att Diesens misströstan försvagats och t. Definitionen är ju riktig i princip och även i sak i varje fall för den anglosaxiska juryn.
Men definitionen försvagas generellt om man tar i beaktande de många utmärkta svenska nämndemännens ofta imponerande kunskap, grundad på erfarenhet och på samspel med juristdomaren, också i saker som kan kallas juridiska. Eftersom Diesen till den juridiskt obildade gruppen hänför även t. I själva verket är de nu nämnda experter och inte lekmän i Diesens mening.
Att vara Fotbollsdomare
Diesen betonar, tycker jag, redan från början alltför hårt en motsättning mellan professionella och lekmän, en tendens som går igenom i bokens metodbeskrivningar och resonemang. I det följande försöker jag i möjligaste mån renodla frågor om de svenska tingsrättsnämndemännen. Lekmannabegreppet i de principiella delarna av boken omfattar både nämndemän och jury, vilket ibland vållar oklarheter.
Verket är indelat i två huvuddelar, var och en indelad i kapitel, i sin tur indelade i ett stort antal avsnitt, ibland med korta sammanfattningar. För och emot redovisas i var sitt avsnitt.
Domaren som började skriva romaner
Eftersom dessa avsnitt inte är rent deskriptiva utan innehåller egna resonemang och jämförelser skulle jag för min del ha föredragit att läsa för och emot i ett sammanhang och få argumenten ställda direkt mot varandra. Ett annat av Diesen anfört skäl är spärr mot teknokrati. Nära besläktat med detta synsätt är vad Diesen rubricerar som pedagogiska skäl, nämligen att lekmäns deltagande i domstolen tvingar juristerna att göra processen förståelig och processmaterialet begripligt.
När rättvisa skipas, säger Diesen, är den ett funktionellt definierat uttryck för en repressiv politisk mekanism. Om ett visst kvantum felaktiga domar måste accepteras oavsett vem som dömer kan det finnas skäl att markera detta genom att låta lekmän delta i domstolen. Därigenom blir ansvaret kollektivt, politiskt, inte administrativt. Det skulle föra för långt att här försöka kommentera dessa Diesens teser.
De är värda en djupare diskussion.